Våra projekt

Döden

Av tradition kommer i den svenska kulturen allmänna förändringar i värderingar och tro till ytan i synen på döden och de döda. Synen på döden och de döda avslöjar människosynen. Sveriges historia genom tiden är därför inte dess konungars utan paradoxalt nog dess avlidnas.

Det var så redan i förkristen tid. Förskjutningen blir tydligast synlig i det som i vid bemärkelse kan ses som synen på liv och död, synen på begravningen och synen på relationen till dem som lämnat livet på denna jorden och lever i livet efter detta.

Detta visar sig redan i stenåldern. Exempelvis avlöstes storböndernas imposanta gånggrifter i yngre stenålder av mer anonyma jämlika flatgravar i terrängen. De kunde snabbt bli svårsynliga. Så kom hällkistorna som hus för de avlidna. I en tid när de levandes hus byggdes av förgängligt material som trä och mossa byggdes de dödas hus i oförgänglig sten. Både gånggrifterna och hällkistorna avslöjar att stenåldersmänniskan såg livet efter detta som något reellt och beständigt.

En annan variant på bostaden för evigheten fick vi i bronsålderns högar av jord eller sten för den ekonomiska aristokratin. Bronsåldershögarna lades gärna som en revirmarkering på en höjd eller vid en strand. I äldre järnålder började man bygga högen vid gården. Den avlidne var därmed också efter döden inkluderad i familjen. När gårdsfolket sov gick han sin tysta ban och såg till att elden inte kom lös och att kreaturen stod i sina spiltor. De som såg honom kallade honom tomten, för han hörde till tomten och var en personifikation av gårdens tomt.

Under vissa perioder brände man de dödas kvarlevor, troligen av rädsla för att den avlidne skulle gå igen, och i andra perioder praktiserade man jordbegravning, förmodligen för att man ville bevara gemenskapen med de avlidna genom att deras kroppar vilade i jorden på gårdens marker.

Under influens från det kristna Europa började man i yngre järnålder att samla gravarna vid gården i gravfält och senare i griftegårdar för avlidna från mer än en gård. Det innebar en oerhörd förskjutning av tankebyggnaden hos den yngre järnålderns bönder när den avlidne lades i ett för en bygd gemensamt vilorum långt från gården. Ur denna förändring växte en socken. Det var i och med kristendomens införande självklart att de avlidna inte längre skulle brännas.

I den yngre järnålderns förkristna tro praktiserade man vanligen jordbegravning i nord – sydlig riktning, i den samtida kristet präglade kulturen lades avlidne i öst-västlig riktning, så att han/hon skulle se Kristus när han kom med morgonrodnaden för att hämta sina trogna.

I kristningsskedet lades vanligen alla i bygden, kristna och förkristet troende, i samma griftegård där griftegårdar fanns. Begravningen var en angelägenhet för hela bygden. De kristnas gravar välsignades av den präst som förrättade begravningsgudstjänsten, så att den avlidne kunde läggas i vigd jord. Så kom den dag när alla skulle läggas i vigd jord. Då fick socknen en kyrkogård. Den nya tiden manifesterades nu också med att nyfödda barn döptes och en enkel kyrka började byggas.


En ny syn på döden växer inte fram genom administrativa beslut uppifrån, den uppstår i mäniskors hjärtan och den tar tid. Gammalt och nytt lever en tid parallellt. När en ny syn blivit etablerad bekräftas den av tinget, riksdagen, kyrkomötet eller biskopsmötet.

Sedan ungefär ett sekel är vi inne i en utvecklingsfas där ny syn och nya seder växer fram. Vi upplever en enorm förskjutning både inom folkets tro och kyrkans trosliv i vårt land.

Det nya började för drygt hundra år sedan med att för första gången efter järnåldern bruket att bränna de avlidna ånyo etablerades som en svensk begravningssed. Till en del var det väl ut-rymmesbristen på städernas kyrkogårdar som tvingade fram denna förändring, men till en del var det nog också en fasa för förintelsen i graven och en föreställning att kremering var mer hygieniskt. Så växte nya krematoriekyrkogårdar eller snarare griftegårdar fram.

Ungefär samtidigt slog humaniteten igenom på olika sätt. Dödsstraffet avskaffades. De som tagit sina liv tilläts att begravas i vigd jord. Begravningsgudstjänsten började förändras. Idag ser vi tydligt en fortsatt utveckling av en ny syn på begravningsgudstjänsten, som i sin tur bottnar i en ny syn på döden. De begravningar, som ännu för en generation sedan kunde vara veritabla orgier i tårar och sorg för en hel bygd, håller nu snabbt på att utvecklas till en tacksamhetens ljusa hyllning till livet. Andelen icke-kristna begravningar ökar. Ökar gör också andelen ceremonilösa begravningar. ”Mamma ville ha en enkel begravning” säger man och låter gräva ner den avlidna utan vare sig någon religiös eller profan ceremoni och utan minnesstund efteråt.

Begravningarna har ändrat karaktär, från dystra gråtorgier för en hel bygd till en i grunden glädjefylld och tacksam hyllning till livet, med önskemål från de sörjande om ljus klädsel vid begravningen, foto på en avlidne på kistan, gosedjur och barnteckningar på kistan, ibland önskemål om blommor i stället för mullpåkastning, musik som uttrycker livsglädje i stället för sorg och smärta.

Deltagarna i begravningsgudstjänsten blir färre. Det är vanligt att bara den närmaste familjen deltar. Ibland tillkännages dödsfallet först sedan begravningsgudstjänsten ägt rum, och att denna skett i kretsen av de närmaste.

Vid så gott som varje samtal med de anhöriga före begravningsgudstjänsten uttrycks önske-mål om en ljus begravning och att psalmer, musik och griftetal skall bidra till en stämning av tack för livet och glädje över goda minnen.

Relationen till begravningsbyråerna har börjat avpersonaliseras. Allt fler beställer, troligen av kostnadsskäl, begravning via internet. Avslutet kan förlängas genom en virtuellt sparad röst.

De anhöriga firar övergången från jorden till nådens rike. Champagne och snittar har förekommit på kyrkogården efter gravsättningen. Detta får konsekvenser också för den liturgiska klädseln. Svart stola är ett främmande budskap i en akt där deltagarna i ljus klädsel tackar Gud för livet.

Att synen på döden och begravningsgudstjänsten blivit ljusare de senaste decennierna hänger samman med att döden inte längre upplevs som så definitiv som tidigare. Enligt flera av Cfs’ enkätundersökningar tror ungefär en tredjedel av folket som helhet på själens återfödelse i en ny kropp – en reinkarnation. Döden upplevs därför inte som lika definitiv som tidigare. Begravningsgudstjänsten blir ett tack för det här livet och en tro på andens återförening med Gud, kanske i väntan på ett nytt liv i en ny kropp.

Reinkarnationstron har brutit sig fram av sin egen kraft. Den nämns flera gånger i NT , också i samband med Jesus. Det finns flera belägg i Nya Testamentet som bara kan tolkas så att Jesus räknade med reinkarnationen, även om han - i den text vi nu har - inte predikade den.

Jesus ställdes inför en blindfödd pojke och fick frågan om det var pojken eller pojkens föräldrar som syndat, eftersom pojken som straff för synder var född blind. Skulle pojken vara blindfödd som straff för sina synder måste han ju ha syndat i ett tidigare liv. Jesus går in i diskussion utifrån de givna förutsättningarna utan att korrigera de frågandes utgångspunkt, vilket måste ses som att han inte ifrågasatte utgångspunkten. Vidare, i ett samtal med lärjungarna i anslutning till mötet mellan Mose, Elias och Jesus på förklaringsberget framgår att Jesus räknar med att profeten Elia var återfödd till jorden i Johannes döparens gestalt.

Synen på vad som händer efter döden är inte entydig i Bibeln, Saddukéerna trodde att när livet på jorden var slut var allt slut, medan fariséerna trodde på ett nytt liv i en annan dimension efter kroppens död.


Tron på en reinkarnation får konsekvenser för det personliga synd-straff-tänkandet. Tanken på ett liv före detta blev därför kontroversiell i jämförelse med den från 200-talet dominerande kyrkoläran. Vi har nästan två tusen års massiv predikan om att var och en skall dömas individuellt för sina gärningar och att nådatiden är nu.

När nu reinkarnationstron bryter fram på nytt betyder det att vi får en ny tolkning av kristen-domen jämfört med synd – förlåtelse – paradigmet. Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud och vandring mellan den andliga och den materiella världen. Synen på reinkarnationen för alltså med sig en markant tros- och värderingsförskjutning.

Samhörigheten med naturens kretslopp leder ofta till önskemålet att askan skall strös i naturen, gärna i havet. Relativt nytt är också det allt vanligare önskemålet om en så kallad skärgårdsbegravning, vilket betyder att begravningsgudstjänsten sker med en redan kremerad avliden i en urna. De tillresta anhöriga kan på så sätt vara med om både begravningsgudstjänsten och urnnedsättningen vid samma tillfälle.

Skärgårdsbegravningar röner ibland motstånd inom Svenska kyrkan med motiveringen att begravningsgudstjänst skall förrättas över en avliden kropp och finns inte den skall en minnesstund utformas. Teologiskt innebär ju begravningen att vi först återlämnar till jorden den dyrbara materia vi fått till låns av Gud och därefter följer den avlidnes ande till himmelrikets port och överlämnar den i Guds händer. Om materien är bränd eller inte spelar ju ingen roll för andens gemenskap med Gud, och vare sig kroppen är bränd eller inte ingår den ju i skapelsens kretslopp. Det blir i praktiken absurt att behandla den som bränts till döds i en eldsvåda eller en bilbrand annorlunda än den vars stoft kremerats före begravningsgudstjänsten.

Kyrkans uppgift ju är att förmedla kontakt med den andliga världen utifrån de förutsättningar som råder, och inte att under sken av vaktslagning om den rätta läran insistera på tids- eller platsbundna konventioner. En sådan inställning kan inte raljeras bort med hänvisning till att ”ge folk vad folk vill ha”. Det handlar inte om det, utan om att skapa meningsfulla gudstjänster utifrån de deltagande människornas tro.

Våra undersökningar visar fler exempel på en alternativ folklig kristen tro som avviker från den traditionella kyrkoläran. Spontant fick vi utan att fråga om det ett antal redogörelser för paranormala upplevelser och erfarenheter. Drygt 40 % har någon gång haft en plötslig upplevelse av klarsyn eller ett överjordiskt inre lugn, 39 % har känt sig uppfyllda av en stor kärlek till världen, 7 % har hört Gud tala och 7 % har sett en ängel. Paranormala upplevelser är alltså vanligare än vi tror.

Vi är på väg in i den intuitiva tidsåldern, som präglas av en spänning mellan å ena sidan den ”objektiva” vetenskap som bygger på att mäta, väga och beskriva och å andra sidan en ökande tonvikt vid den intuitiva förmågan. Den intuitiva tidsåldern präglas religiöst av en utveckling från kollektiv religiös observans till individuell andlighet. Tiden ställer därför kyrkolivet inför stora utmaningar.

Döden bland barn har blivit en realitet på ett nytt sätt i vårt samhälle. Barn konfronteras med döden på olika sätt. Barn insjuknar i obotliga sjukdomar, vanligast cancer men även andra sjukdomar. Deras död påverkar föräldrar, syskon, släktingar, kamrater på dagis eller i skolan och naturligtvis barnen själva under sjukdomsprocessen.

Ensamkommande flyktingbarn ökar i antal. De har ofta svåra traumatiska minnen från tiden innan de flydde och har vanligen kommit till Sverige under stora umbäranden och utstått livshotande strapatser. Ensamkommande flyktingbarn kan bära på minnen av att fadern halshöggs i barnens åsyn, att modern våldtogs eller att en hel familj utplånades.

Situationen måste vara desperat om ett ensamt barn lämnar sin invanda trygghet och ger sig på flykt ut i det okända. Även barn med familjer flyr idag under stora lidanden från krigsdrabbade länder och bär med sig minnen av brutala övergrepp mot föräldrar, syskon och släktingar. Att leva vidare med sådana minnen kan vara på gränsen till det outhärdliga.

En viktig uppgift är att hjälpa dessa barn att bearbeta sina minnen. Deras minnen och syn på döden är avgörande för hur de skall orka gå vidare i livet. Vid en begravningsgudstjänst av en kamrat eller vän kan minnen dyka upp och skapa ångest.

Flyktingbarnen kommer idag vanligen från Främre Orienten och har en muslimsk tro. Lärare och annan skolpersonal, socialtjänstens flyktingsamordnare och hela samhället ställs inför utmaningar inte bara att möta barnen humanitärt utan att göra det utifrån nya kulturella och religiösa förutsättningar.

Barn och ungdomar berörs på flera olika sätt av denna förskjutning. Det blir alltmera naturligt att barn får vara med vid begravningar. Också barn sörjer, men kanske på ett annat sätt än de vuxna. Begravningsgudstjänsten måste därför anpassas både till de vuxnas och till barnens livssituation. Vuxensamhällets värderingar och barntillvändheten kan kollidera.

Barn tar ofta döden mera naturligt. Äldre kan känna sig främmande vid en begravningsgudstjänst som försöker ta hänsyn till barnens tankar. Stämningarna är naturligtvis också olika vid begravningen av en äldre människa, som kanske bara har äldre släktingar och vänner, och en yngre, som kanske har egna små barn som är beroende av tryggheten hos sina föräldrar.

Dessutom, när barn och ungdomar dör blir begravningen ofta mer offentlig än annars, och berör ofta en hel skola. I skolan möts hela samhället. Där lever sida vid sida företrädare för olika trosuppfattningar, också de som inte har en religiös tro, i respekt för dem som trots skillnaderna i värderingar möts i en gemensam existentiell ångest. Oavsett religiös tillhörighet är det angeläget att undersöka hur barn ser på döden för att begravningsakten skall utformas så att den motsvarar barnens känslor i den existentiella situationen.

Vid en begravning kanske ett barn för första gången ser vuxna gråta. Frågan är om detta känslomässigt är en skrämmande upplevelse eller om barn förstår att också vuxna kan vara ledsna utan att det känns skrämmande. Frågan är om barn bara ser på kyrkorummet som en plats där människor är ledsna eller som ett rum där man möts i både glädje och sorg.

Exempel på frågeställningar med anknytning till barn
Vad tror du händer med en människa som dör? Är allt slut? Lever själen vidare?
Tror du att själen har funnits i en annan kropp i ett tidigare liv?
Är en begravning bara sorglig eller kan man också vara glad?
Hur skall man trösta den som är ledsen?
Tror du att den som dör kommer till Gud?
Tror du att de som gjort fel och skadat andra får straff efter döden, ett helvete eller något annat, eller finns det en förlåtelse för alla?
Tycker du att alla människor skall få begravs i kyrkan, också de som inte tillhörde kyrkan, om de anhöriga vill det?
Tror du att den som dött kan se och känna det som sker vid begravningen?
Tycker du att djur skall kunna begravs på samma sätt som människor?
Skall hunden eller katten få vara med vid husses eller mattes begravning?
Tycker du att det skall finnas särskilda kyrkogårdar för djur?
Hur ser du på att sprida askan i havet eller gräva ner utan att någon vet var?

Vuxenperspektiv på teologiska/ideologiska frågor
Har din syn på döden och begravningen ändrats under senare tid? Om ja, hur?
Ser du en spänning mellan kyrkans lära och din tro? Om ja – vilken?
Är en begravning ett sorgligt avskedstagande eller en hyllning till livet?
Tror du på en dom till evig pina efter döden för vissa?
Tror du på en gudomlig förlåtelse?
Tycker du att den som vill skall få begravas i kyrkan även om man i livet inte tillhörde kyrkan?
Tycker du att en präst skall kunna medverka vid djurbegravning?
Hur ser du på att det finns särskilda djurkyrkogårdar?
Hur ser du på att kristna, muslimer och andra religionsutövare skall begravas på samma griftegård? Kan troende ur olika religioner begravas på samma griftegård eller skall varje religion ha sin begravningsplats?

Riten
Hur ser du på jordbegravning och kremering?
Hur ser du på begravning av en redan kremerad person i en urna?
Har du erfarenhet av en ceremonilös begravning?
Tycker du att en begravning skall ske i kretsen av de närmaste?
Hur tillgodoser man i så fall vännernas behov av avskedstagande, eller är det inte viktigt?
Hur ser du på minneslund utan grav, eller att sprida askan i havet?
Hur ser du på alternativ till mullpåkastningen på kistan, t ex blommor, stenar med värmeljus?
Hur ser du på musikvalet, klassisk, musik den avlidne tyckte om, musik de anhöriga tycker om, instrument eller CD
Hur ser du på att ställa ett foto på eller framför kistan, att barnbarn lägger gosedjur eller teckningar på kistan, fanor
Upplever du defileringen (avskedstagandet) meningsfull
Är din erfarenhet att prästen och kyrkomusikern är lyhörda för de sörjandes tankar och smak

Vi vill...

      • undersöka innehållet i en ny syn på döden
      • studera hur en ny syn på döden förändrar praxis i samband med begravningar
      • reinkarnationstrons betydelse för en ny syn på döden
      • studera barns möte med döden
      • döden i en mångreligiös situation
      • diskutera de konflikter som kan växa när kyrkan förvaltar kyrkogårdsväsendet och krematorierna trots att alla                       begravningar inte är kyrkliga.


På basis av det material vi fått fram tänker vi oss seminarier, riktade till läkare, övrig sjukvårdspersonal, personal i socialtjänsten, begravningsentreprenörer, präster och kyrkomusiker, gärna på fyra – fem olika platser i landet.